2014-05-05

Ekorren i Sverige finns i tre olika färgvarianter. Den ljusa och rödsvansade ”Tallekorren”, den mörka och svartsvansade ”Granekorren” och den brunsvansade ekorren.
Ekorren jagades förr för sitt fina vinterskinn (gråverk) men även köttet användes.
På 1940-talet sköts mer än 500 000 ekorrar årligen i Sverige.
Ekorren kan öppna 190 tallkottar på en enda dag.
Ekorren klarar ett hopp på 20 meter för att rädda sig från en förföljare.

Skogsharen växlar färg mellan sommar och vinter. Bytet av pälsens färg styrs av arv, ljusmängd och temperatur.

Nedbrytningen av växtmaterialet sker i blindtarmen. För att komma åt näringsinnehållet måste haren äta upp en del av sin spillning.

Harjakt är sannolikt en av de mest traditionsbundna av alla svenska jaktformer. De flesta jägare passar haren direkt efter att man skjutit den. Ut med inälvorna och in med en granriskvist. Ett invant beteende som man inte ruckar på. Risken med att passa haren direkt är att den kyls ner för snabbt om det är kallt ute.

Haren är snabb och kan springa upp till 70 km i timmen! Haren knipsar av kvistarna med framtänderna som är mycket skarpa. Tänderna växer under harens hela livstid.

Harens parningstid är mars-april, harhonan är dräktig i 50 dygn och föder 2-5 ungar, 2-3 kullar per år. Av 10 födda harungar lever bara 2 till hösten och farligaste rovdjuret är räven. Harhonan parar sig inom ett dygn efter att en kull är född.

Mården räds kyla. Temperaturen styr mårdens val av daglega. När det blir kallare än minus 5 grader söker den sig under markytan. Under perioder med långvarig, sträng kyla kan mården ligga still i legan upp till två och ett halvt dygn.

Bävern är världens näst största gnagare. Bjur är det gamla nordiska ordet för bäver, används idag i ortsnamn som Bjurå, Bjurholm osv. En fullvuxen bäver väger uppemot 25 kg, den kan bli 15-30 år gammal i vilt tillstånd. Bävern är immun mot både inavel och föroreningar.

I slutet av 1800-talet dödades de sista bävrarna i Norrlands skogstrakter. Det första bäverparet återutsattes sedan i Jämtland 1922. Den nattaktiva bävern lever uteslutande på örter och gräs, asp, vide, björk och ibland även barrträd. Ett 25 cm grovt träd kan en bäver fälla på cirka 4 timmar. Bävern kan bära träd och grenar, inte bara i munnen, utan även med tassarna. Bävern behöver gnaga för att slipa ner de ständigt växande framtänderna. Bävern är det enda däggdjuret där honan och hanen lever i livslång fast förbindelse.

Parningstiden infaller i februari och ungarnas föds i slutet av maj och början av juni, oftast 1-4 per kull. Ungarna stannar hos familjekolonin i två år för att sedan söka sig egna revir. Hyddans ingång ligger under vattenytan.

Bäverdammarna fyller en ekologisk viktig funktion men ställer också till med problem. Sjösystem däms upp, land översvämmas, vägbankar undermineras och värdefulla lövträd fälls. År 2001 tilläts jakt på detta ”nygamla vilt” i Norrbotten, med jakttid 1/10-15/5.

Bävern kan gnaga och stanna under vattenytan i 15 minuter. Den har en mycket tät päls, en ruta på 1×1 cm på bäverns rygg har 12.000 hårstrån. På magen är pälsen ännu tätare, 23.000 hår per kvadratcentimeter, att jämföras med människans 600. De nordamerikanska skogsindianerna grundade sin hushållning på bäverfångsten. Bävrarnas andar ansågs också vara närbesläktade med människans, därför visade de alltid bävern vördnad.

Bävern utrotades ungefär samtidigt i Sverige och Finland. Arten har sedan med framgång återinförts i båda länderna. Sveriges bävrar kommer från Norge medan Finlands hämtats från både Norge och Nordamerika. Vad man inte visste vid 1930-talets utsättningar var att man satt ut bävrar av två olika arter, den europeiska (Castor fiber) och den kanadensiska (Castor canadensis). Idag finns det därför två slags bävrar i Finland. I fält är det omöjligt att skilja de båda arterna åt. Någon konstaterad invandring av kanadensisk bäver i Sverige är inte känd.

Bävergällpungarna använder bävern för att doftmarkera. Bävergället finns hos både honor och hanar. Bävergällets medicinska användning omskrevs redan 400 fKr av Hippokrates. Bävergället ansågs kunna bota det mesta; feber och magsmärtor, impotens, epilepsi, tandvärk och mycket annat. Bävergället har till och med brukats som snus. Indianerna smaksatte sin tobak med det för att få bäverns styrka. Dessutom har bävergället använts inom parfymindustrin. Idag används bävergället främst som krydda i brännvin. Priset på bävergäll var mycket högt. Det höga priset ledde till en intensiv jakt som slutade med att bävern utrotades i Sverige. Det kan inte uteslutas att bävergället har farmakologiska effekter. Bävergället innehåller nämligen 75 olika kemiska komponenter.

Bisamråttan är ingen råtta, det är en stor sork. I början av 1900-talet inplanterades bisam i Tyskland. Dess päls ansågs värdefull. Bisam utplanterades även i Sovjetunionen och Finland och via Finland spred den sig över till Norrbotten under 1940-talet. I slutet av 70-talet hade bisamråttan etablerat sig i stora delar av Norrbotten.

Spridningen sköts i första hand av unga bisamhanar på jakt efter nya vattenbiotoper. Spridningen sker längs kusten men den har även lyckats etablera sig i vissa inlandskommuner. Den trivs inte i fjällkedjan beroende på att vegetationsperioden där är för kort och det blir matbrist. I dag återfinns bisam längs hela den norrländska kuststräckan ner till Ö-vik. Spridningen söderut sker med 5-10 km per år.

Troligen kommer den att etablera sig i hela landet, förutom fjällkedjan om ca 150 år, säger professor Kjell Danell. Det förekommer sporadisk jakt på bisam i Sverige. När bisam väl etablerat sig i ett område, ser den själv till att det inte uppstår någon överetablering. I Sverige byggs så stabila vallar att bisamråttan inte kan göra någon skada. Enda konkurrenten för bisamråttan är vatten- och mellansork, de utnyttjar samma vattenmiljöer som bisam.

Bisamen spred sig längs Norrbottenskusten på 1950-talet och nådde på sina håll enorma numerärer. Med tiden kraschade stammen och har varit borta under många år. Något år inpå 2000-talet har bisamen återvänt till några av sina tidigare biotoper.

Mårdhunden sågs 1947 i byn Svannäs utanför Arjeplog i Norrbottens län. Mårdhunden kommer ursprungligen från östra Asien. Beroende på dess fina skinn utplanterades arten i Sovjet under åren 1929-1955. Därifrån spred sig mårdhunden västerut. Förklaringen till mårdhundens uppträdande i Sverige ansågs vara spontan spridning från de finska förekomsterna över isen i Kvarken. I Finland konstaterades den första föryngringen av mårdhund 1962 och på några decennier spred sig mårdhunden över hela Finland. Mårdhunden sprider sig för närvarande in i Sverige över Tornedalens nedre del.

Mårdhunden bildar par redan på hösten. Hanen hjälper till med skötseln av ungarna. Mårdhunden bor i gryt och under lador. Den kan gräva sin håla själv men använder hellre gamla räv- och grävlingsgryt. Mårdhunden sprider dvärgbandmask, rabies, rävskabb och trikiner. Mårdhunden kan anpassa sig till många olika miljöer. Födan utgörs till stor del av smågnagare, men även fåglar, ägg, grodor, fiskar, insekter och frukt ingår. Under hösten äter den mest bär och säd. Mårdhunden är en duktig simmare och orsakar stor skada bland änder och kolonihäckande i våtmarksfåglar.

Mårdhunden sover vintersömn, övervintrar sovande utan sänkt kroppstemperatur och ämnesomsättning. Den bygger under hösten upp ett tjockt fettlager för att klara vintern i grytet.

Man kan springa ifatt en mårdhund, då den ofta spelar död och lägger sig under kvistar och ris istället för att fly. Andhämtning och hjärtslag blir vid dessa tillfällen långsammare.

Sedan 2008 bedriver Jägareförbundet ett projekt som numera finansieras med EU-pengar för att förhindra att mårdhunden får fotfäste i vårt land. Mårdhunden kan vandra långt, en märkt mårdhund vandrade 180 km på två månader. Hög reproduktion, vandringsbenägenhet och undanskymt leverne gör mårdhunden svår att kontrollera.

Parningstid för mårdhunden infaller under februari-mars och dräktighetstiden är ca 60 dagar. En mårdhundshona föder normalt sex till tio valpar, men ibland mer. Ungarna föds i gryt och lämnas aldrig utan tllsyn. Hannen vaktar grytet medan honan är ute och jagar. I Finland har en kull med 16 valpar dokumenterats. Valparna blir könsmogna redan vid ett års ålder. Tillsammans med fjällräven är mårdhunden världens mest produktiva hunddjur. Ungdödligheten är mycket hög. Enligt finska forskare uppnår bara en till två valpar ett års ålder. De vanligaste dödsorsakerna är jakt, trafik och sjukdomar.

Minken i våra marker är ursprungligen djur som har rymt från minkfarmer. Minkens breda bytesregister och goda anpassningsförmåga har gjort den till en framgångsrik kolonisatör.

Redan mot slutet av 1940-talet fanns minken spridd över hela landet. Minken kan i likhet med uttern hämta sin föda ur vattnet och den kan klättra i träd som mården. Minken är en nattaktiv strandjägare, den äter vad den kommer över.

Under vinterhalvåret domineras födan av fisk. Den lever då också i stor utsträckning på sina förråd som den själv samlat ihop. Under resten av året äter den främst smågnagare, fåglar, kräftor och groddjur. Minken är en dokumenterad boplundrare. I havsbandet och på skärgårdsöarna kan den bli ett direkt hot mot fågelfaunan. Minkens vandringsvägar följer vattendragen.

Hane och hona lever åtskilda och båda hävdar revir. Inom sitt revir har minken en eller flera lyor. Parningstiden infaller i februari-april. Hanminkarna kan då vandra långa sträckor medan honorna är stationära. Ungarna som vanligen är 3-6 föds i maj-juni och honan sköter ensam ungarna. I juli-augusti börjar ungminkarna utvandra för att etablera egna revir.

Uttern har varit ett eftertraktat jaktbyte. Benfynd från stenåldersboplatser och lockpipor från jägarfolk för flera tusen år sedan styrker jaktens betydelse under historien. Den främsta orsaken till att uttern jagades var dess vackra päls. Uttern fredades redan 1957 i de två nordligaste länen.

Uttern lever ensam större delen av året. Är mest aktiv under natten. Har hemområden som patrulleras och markeras med spillning på bland annat stenar. Honan är dräktig 62 dagar och föder 1-4 ungar under senvåren i gryt nära vatten. Uttern blir sällan mer än fem år i vilt tillstånd. Ordet utter kommer från fornsvenskans uter och oter vilket har sitt ursprung från hydra som betyder vattenorm.

Under slutet av 1950-talet minskade uttern kraftigt. Inte förrän på 1970-talet började forskare misstänka att det var miljögifter som låg bakom. Med förbud av PCB och Projekt Utter räddades utterstammen och återetablerar nu sina gamla hemområden.

/Olle Andersson